Jag ska erkänna att Theresa Anderssons musik på skiva inte fångat mig fullt ut på skiva. Det har varit snygg, klart välspelad och bitvis på gränsen till briljant pop, men det har ändå känts som att det fattats något.

När hon kliver upp på scenen inför ett välfyllt Pipeline och sätter igång, uppbackad av olika instrument, oortodoxa ljudrytmer, samplingar, loopar och effekter är det tydligt exakt vad det var som saknades: Livesammanhanget. Det visuella. Att få se sångstämmorna och låtarna växa fram i realtid likt mini-popsymfonier är nämligen inget annat än fantastiskt. Theresa har inte bara en skrämmande bra röst, utan också en närvaro och inlevelse som skiner igenom såväl i de mer nedtonade och avskalade numren som i den ständigt lekfulla och charmiga kontakten med publiken.

Som bäst blir det dock i de låtar där lager på lager av instrumentering får bilda en ofattbar ljudmatta samtidigt som hon dansar loss till sina egna loopar, något som inte minst visas i youtube-hitarna och publikfavoriterna ”Na na na” och ”Birds fly away”.

Men det är dock i den svenskspråkiga ”Innan du går”(på skiva framförd tillsammans med Ane Brun) som konsertens verkliga höjdpunkt kommer. Det blir till en isande, monumentalt vemodig folkhymn där Theresa sjunger en duett med sig själv som faktiskt ger gåshud på riktigt.

Det är sällan man ser en artist som lyckas förkroppsliga och låta som en popstjärna, folksångare, jazzorkester och gospelkör i en och samma person. Men Theresa Andersson är definitivt en utav dem, och hon gör det fenomenalt.

Theresa Andersson
Var: Pipeline
När: Tisdag
Betyg: 4
David Olgarsson, Dagbladet