Att spela in en låt i studio kan ta flera veckor, även för musiker med livslång erfarenhet. ­Theresa Andersson gjorde det live, på scenen.
Hon mixade ljudet med avancerade effektpedaler som hon styrde med fötterna. Pedalerna återgav de toner hon just spelat, och hon kunde därmed spela fyrstämmigt med sig själv. Hur det fungerar förstår nog bara hon själv.
Trots de avancerade manövrerna hon visade upp, hade hon en publikkontakt som sällan­ skådas hos dagens musiker. Samtidigt som hon samplade ett trumkomp drog hon en vits, och när hennes fiol stämt ur sig uppe­höll hon publiken med småprat.
Att försöka kategorisera hennes musik är ingen idé. Theresa Andersson liknar ingenting jag hört, och än mindre någonting jag sett. Med en spöklik säkerhet prickade hon varje takt, varje­ ton och varje paus i låtarna. Hon valsade fram över sina pedaler, sam­tidigt som hon sjöng i två olika mikrofoner och spelade fiol. Hennes ­simultanförmåga överväldigade publiken, som applåderade energiskt.
Ett av de mest uppseendeväckande ögonblicken under konserten var när hon mitt i en låt satte på en vinylskiva med ett samplat trumkomp. Som om det vore den mest självklara saken i världen låg beatet precis i takt.
När publiken strömmade ut från Gamla Teaterns lokaler var många märkbart berörda. Inte särskilt konstigt. Theresa Andersson skulle kunna tygla vilken arena som helst. Operahuset i Sydney som Dalhalla. Och dit kanske hon kommer, så småningom. Men först ska hon slutföra sin turné, som började i går på Gamla Teatern.