För bara några veckor sedan kom den unge Anton Kristianssons debutalbum där han desperat vädjade om att komma ifrån staden Göteborg som ”dödar dig när du är ung”. Nu fyller den betydligt äldre Dan Berglund på med sitt sjunde album sedan 1975, ”Allt är idioternas fel”, när han liknar staden vid ett dödens väntrum där stadens favoritmetaforer – havet, bryggorna, vågorna och horisonten – i själva verket är det grinande gröna ljusflimret från en EKG-apparat. Dan Berglund väjer inte för intigheten och svärtan men han gör det med en lika anklagande som upplyftande intensitet och känsla som hos den unge Bob Dylan eller den ärrade Fred Åkerström. Och poesin är hans eget seende och full av underbara konkretioner. Som i ovan nämnda ”Gröna vågor”, ”Förlåt” och i det mäktiga sista spåret ”Skymningen” – en framtida visklassiker med ett sällsamt Stig Dagermanskt ljus om en pojkes dagliga tillflykt undan sina föräldrars bråk till ett hopptorn vid en badvik.