Postat den 7 mars 2011
Oh, Harry visst är ni värda fem plus
Det är lördag kväll och vi bjuds in till två olika sagor.
Det börjar med att en ung kvinna i en kortleksinspirerad klänning går upp på scenen.
Hon är tätt följd av två mimare. Hon sparkar av sig de höga klackarna och ställer sig vid pianot. Det är en bisarr syn. Det här kan bli vad som helst.
Och så börjar de sjunga. Och som de sjunger. Det är ett fantastiskt fantasifyllt framförande.
Den ljuva, men dramatiska sången är inspirerad av såväl Kate Bush som Tori Amos. Beatrice Aurore and the Make-Belive Mimers vann Musikdirekts riksfinal förra året. Och det är förståeligt.
Publiken är trollbunden.
Huvudakten Oh, Harry med Harriet Ohlsson som frontfigur tar över scenen. Här tar en annan saga vid. Hon är en ljudkonstnär av rang, Harriet.
Varje låt har sin egen lilla historia. Som låten I Have To Stop Hating, den skrev hon i avund till den där artisten som det gick så bra för. Och i låten I Reclaim My Street berättar hon om ett tillfälle vid den begagnade synten. Hon kände sig som 100 personer av sig själv och som gick ut och tog tillbaka gatorna från de där som tagit makten över dem.
Det känns som om vi blivit inbjudna till bandets vardagsrum.
Det är intimt, nära och det berör.
Musiken är smart. Ljuden känns unika och spröda. Blandat med Harriets fina stämma blir det en delikat blandning som tar sig direkt in i hjärtat och som kittlar repeatnerven.
Uppe på Nordichallen pågick Andra chansen. Men de kunde alla slänga sig i väggen där uppe.
Det var här stjärnorna fanns.
