Jul i Folkton turnerar genom Sverige för femte året i rad med en samling fenomenala folkmusiker och berättare. Det som började som ett alternativ till de alltför inrutade julkonserterna har nu blivit en tradition. En tradition som lever. Till skillnad från andra julshower där största prioritet är att byta glittriga galaklänningar mellan varje sångnummer, är Jul i Folktons största prioritet att mötas i spelglädje och hjärtlighet. Det märks och det känns. Få julkonserter skulle bjuda på en sådan innerlighet och lekfullhet. Men tack vare dessa egenskaper kan kvällen med Ale Möller och hans vänner innehålla alltifrån en Tröstepolska av Roger Tallroth som upplevt bortgången av en nära vän, till ett busigt och medryckande tamburinsolo från Olle Linder. Konserten bär på guldkorn såsom Lisa Rydbergs nyskrivna polska, Isfärden, där man som hypnotiserad sitter fastnaglad i stolen när flageolettonerna susar fram i isig kyla.

Jul i Folkton möter oss inte i julstressens kommers och hets, istället möter de oss i vinterns mörkaste tid. Och de inger hopp. Nu vänder det. Nu kommer solen tillbaka. I Den första snön med text av Stig Dagerman återskapas ett drömskt och bitande kallt vinterlandskap. Sedan kommer en ivrig polska, Getingen, där musikerna samlade på rad driver mörkret på flykten. På den frusna jorden visar de att musiken är och förblir den värmande elden.

Med i julkorgen finns tungvrickande tiggarvisor, nyskrivna låtar och suggestiva tolkningar av klassiska julsånger. Eller vad sägs om O Helga Natt på skalmeja, två fiolers klangfulla samspel i Härlig är jorden eller Stilla Natt på mandola.

Multiinstrumentalistens mästare, Ale Möller, har smittat sina medmusikanter och det byts instrument till höger och vänster. I en vänskaplig enhet musicerar alla unisont, samtidigt som det ges plats åt solonummer. Några estniska koraler blir överjordiskt vackra och i Il dulce jubelo, där musikerna komponerar sångerskorna genom att spela på vinglas, är frälsningen nära. Ja, såhär får julen gärna vara vacker och varm.