Det blir svårt, praktiskt taget omöjligt, för någon av de övriga (otaliga) julkonserterna, julshowerna eller what ever att överträffa tisdagskvällens magiska upplevelse i Gävle konserthus.

Det var helt enkelt enormt bra med högsta kvalitet, originalitet och tempo rakt igenom.

Men så handlade det ju även om ett sorts ”All Star Team” inom den svenska folkmusiken. den juliska scenografin var sparsam, men det behövdes inte eftersom ljusväxlingarna i alla dess färger var var högklassiga.

Femårsjubilerande ”Jul i folkton” är överhuvud taget inte likt något annat som erbjuds i dessa smått uppskruvade tider i väntan på något som ska inträffa under blott ett veckoslut långt fram i december.

Det känns som ett ärligt menat avsteg från den hysteriska kommersialismen, då primusmotorn i gänget Ale Möller och hans vänner åker runt och sprider glädje på sitt speciella vis. De sju adrenalinstinna musikanternas sprudlande spelglädje på scenen smittade minst sagt av sig på publiken, som gav rejält med uppskattande respons.

Sannerligen behövdes denna värme för oss frusna själar som klivit in från den bistra förvinterkvällen. Ett antal stolar på de bästa platserna gapade tomma, vilket kan tyda på att vissa helt enkelt inte nådde fram till konserten i övrigt var salongen välfylld.

Julgodiset från förr och nu blandades med andra mindre tidsbundna, en del purfärska, karameller från i huvudsak folkmusikens värld, men även från andra håll. Material har bland annat inhämtats från mästerliga poeter som Stig Dagerman, Harry Martinsson, Dan Andersson och Mikael Wiehe. Mellan varven fick vi höra lustfyllda berättelser.

Hela gänget inledde med ”Det är en ros utsprungen” i en ljuvlig a capella-version. Därefter Sofia Karlsson med ”Finnmarken”, även det enligt turordningen på den nyutkomna live­skivan. Sju tindrande stjärnor på scenen pockade på utrymme och alla fick chansen att visa sina musikaliska cirkuskonster, som Ale Möller uttryckte det.

Basisten och slagverkaren Olle Linder är en sådan artist, särskilt när han trakterar sin pandeiro (tamburin). Esbjörn Hazelius är en grym violist, men visade sig också ha en prima sångröst på skånskt, nästan Wiehe-manér.

Roger Tallroth, en klippa på gitarrspelet och Lisa Rydberg likaså med sin fiol och med sina svängiga kroppsrörelser under sitt spel. Självfallet fick Lena Willemark utrymme att briljera med sina specialiteter på Älvdalsmål. En lysande sångerska och musiker.

En av konsertens stämningsfullaste och applådknipande höjdpunkter var Ale Möller version av ”O helga natt” med sin skalmeja, ett blåsinstrument likt oboen och som kan jämföras med spelpipan på en säckpipa. Med ”Stilla natt” på mandolin höjde han stämningen ytterligare.

Slutligen en undran: Hur många instrument spelade Ale Möller på under konserten? Tio, femton, tjugo?