Postat den 30 november 2010
Sju av svensk folkmusiks största artister gav VK:s recensent Jan Westerlund en oförglömlig konsertkväll i söndags när Jul i Folkton gästade stan med både kända och okända julmelodier.
Ibland har jag varit på konserter där jag redan efter en halvtimme börjat titta på klockan. I söndags var det tvärtom-konserten slutade efter tre timmar och jag ville bara höra mer.
Sju av svensk folkmusiks största artister gav mig en oförglömlig kväll med både kända och okända julmelodier; nya och mycket gamla, berättelser om "skrömta", roliga historier, texter av Stig Dagerman och Harry Martinsson, mängder av beröm över Umeå som Sveriges bästa folkmusikstad och över Umeå Folkmusikförenig, fantastisk stäm- och solosång, serena klanger frambringade på dricksglas, låtar med rena rockröjet och naturligtvis en stor portion instrumentalmusik.
Scenen såg ut som en musikaffär med mängder av instrument och vad är annat att vänta när bland andra multimusikern Ale Möller står på scenen. Fioler, gitarrer, slagverk, flöjter, skalmejor, munspel, dragspel, hackbräde och orgelharmonium för att nu nämna några.
Inledningsnumret Det är en ros utsprungen a capella gav redan det en färd upp till sjunde himlen, och där blev vi kvar resten av konserten. Och vilket ljud, fantastiskt! Inte för starkt, perfekt balans och utan någon som helst förvrängning av instrumentens naturliga klang.
Ljuset var lika fenomenalt. Ett av numren inleddes med att Ale Möller spelade på hackbräde, och ljuset fick det hela att framstå som en rit i ett rymdens hemliga ordenssällskap.
Lisa Rydbergs nykomponerade polska var något av det rytmiskt mest krokiga som jag hört och att se henne spela är bara det en upplevelse, hela kroppen förmedlar musik.
Finns det någon som kan personifiera ordet spelglädje så är det Lena Willemark. Hon fullkomligt strålar av energi, glädje, sorg, och melankoli med sin fantastiska röst. Och en lika fantastisk röst men helt olik Lena Willemarks har Sofia Karlsson, denna väna uppenbarelse (och då menar jag på intet sätt kraftlös eller mesig) som naturligtvis sjöng en Dan Andersson-visa, och mitt hjärta bara smälte.
Olle Linders humoristiska och svängiga tamburinsolo, Roger Tallroths både subtila och rockiga gitarrspel, Esbjörn Hazelius´ virtuosa fiolspel i en engelsk reel-allt lika enastående.
Skall jag utse ett favoritnummer blir det Oh, helga natt med Ale Möller på skalmeja som konstnärligt sett var nästan i klass med Jussi Björlings version.
Som sagt var - en konsert som jag sent skall glömma.
Oj då, nu glömde jag nästan musikskolans Folkfräs och Folkhettans svängiga underhållning i foajén. Det finns efterföljare till megastjärnorna på folkmusikens himmel.
