Efter knappt tre timmar i mörkret i Tonhallen med några av Sveriges skickligaste folkmusiker på scen kommer vi i publiken ut till staden mellan bergen som är täckt i en decimeter av den vitaste och pudrigaste snö som tänkas kan. Tänk lite ”Barnen i Bullerbyn”-pittoreskt. Har jag lika mycket julstämning som där och då på självaste dopparedagen så blir det den bästa julen sedan jag fick mitt supernintedo i 90-talets början – den lyckan...

”Jul i Folkton” är för femte gången ute på vintervägarna med sin folkmusikjulkonsert och består av Ale Möller, Sofia Karlsson, Lena Willemark, Lisa Rydberg, Esbjörn Hazelius, Roger Tallroth och Olle Linder.

Och under konserten sitter jag i andra aktens början och tänker superlativ kring Ale Möller och hans stämningsmättade inledning till den riktigt juliga delen av showen. Upplyst ensam på scen drar han julskrönor om tre meters monsterkvinnor med brösten slängda över axeln och rakbladstäckta svin, samtidigt som jag tänker hur bra det är inser jag att jag har tänkt exakt samma tanke under någon punkt i konserten om alla musikerna.

Allra mest då kanske om spelkvinnan Lisa Rydberg som skulle locka ner mig i vilken bäck som helst med sitt fiolspelande. När hon dansar takten så klänningen får eget liv är det som att musiken som kommer bara är en logisk följd av att hon föddes med en fiol utstickande från halsen.

Som julkonsert sett fyller den alla kriterierna, men med en tydlig ”folkfokus”. Staffanssånger, jultiggarvisor och ”Strålande jul” får sällskap av polskor så skorna glöder när de skickliga spelmännen och kvinnorna bjuder upp till dans. En välkomponerad show där musik, anekdoter och tonsatta dikter blandar en välsmakande kompott som jag hoppas kommer fortsätta vara en jultradition mellan skinkan och rörosten.