Postat den 13 augusti 2010
Jag har höga förväntningar, efter att ha ägnat åtskilliga timmar av sommaren åt ”Hummingbird, go!”, ett album som jag upptäckte alldeles för sent.
Samtidigt är jag lite orolig, har farhågor om att Theresa Andersson framför allt ska bjuda på en teknisk uppvisning med sin originella enmansshow.
Det visar sig inte finnas någon som helst anledning till oro, för så snart Gotländskan kliver upp på scenen, tar av sig skorna, och rullar i gång konserten med ”Oh Mary” (som blivit en jättehit på Youtube) så förstår man att det här kommer att bli något alldeles speciellt.
Det går inte att jämföra hennes show med något annat. Hon växlar mellan fiol, trummor och akustisk gitarr, skapar hela tiden loopar (spelar in sig själv) och bygger på så sätt upp låtarna direkt på scenen.
De runt 20 effektpedalerna på golvet manövrerar hon med tårna, samtidigt som hon sjunger och spelar. Snart sitter man där och gapar, hur lyckas hon?
Som sagt, skulle ha kunnat bli en teknisk uppvisning, men Theresa Andersson har en enorm känsla. Dessutom är hon en gudabenådad sångerska, fullkomligt uppfylld av sin musik, som är en blandning av soul, jazz, pop, gospel och mycket mer. Det är, enligt henne själv, ett hopkok av sådant hon influerats av sedan hon fyttade till New Orleans.
Hon avverkar lite våghalsigt sina tre största hits direkt, efter ”Oh Mary”, kommer ”Na na na” följt av ”Birds fly away”.
Snart kokar det i Bröllopssalen, som ger en perfekt inramning till föreställningen. Theresa är en fullfjädrad entertainer och har en fantastisk publikkontakt. Hon är både personlig och rolig. Under andra halvan bjuder hon på en sekvens av avancerad musikteater där fiolen låter som allt ifrån nyårsraketer till vuvuzelor, vilket får publiken att skratta högt.
Stämningarna varierar, vi får också uppleva en rad vackra stunder. Som avslutningsnumret, där Theresa skapar sin egen gospelkör och gör en enastående version av Crosby, Stills och Nash-låten ”Find the cost of freedom”.
Magiskt är ett missbrukat ord i de här sammanhangen, men den här gången känns det befogat. Vilken kväll!
