Postat den 19 april 2010
Dan Berglund | Lorensbergsteatern
Dan Berglund och Sven Wollter
Lorensbergsteatern, söndag
Publik: Fullsatt
Bäst: den uppkäftiga attityden och de atmosfärrika texternas underfundiga lyrik – ibland ren vispoesi
Sämst: Sven Wollters innerliga men dåligt förberedda sånginsats i kampsången De mördades fria republik
När proggens egen Bellman håller hov på Lorensbergsteatern tillsammans med ytterst kompetenta medmusiker och en spontan Sven Wollter river trion ner applådåskor från publiken, som sjunger med i kampsången Mina herrar som räknar profiten som framförs som extranummer.
Dan Berglund, som debuterade 1975 med albumet En järnarbetares visor på skivbolaget Proletärkultur, inleder annars politiskt nedtonat, och lyfter hellre fram vissångaren och poeten inom sig. Det är en bra idé.
Visan om uppväxtens skitbruna badviksvatten, ett halt och slipprigt hopptorn och föräldrar som vänder ryggen till berör och för snarare tankarna till filmen Flickan, med sin osentimentala skildring av ett utelämnat barn, än till strejkande hamnarbetare i 70-talets Göteborg.
Sångaren, med sin behagligt djupa röst påminner om Fred Åkerström försedd med Cornelis Vreeswijk poetiska berättarglädje och förkärlek för skrönor. Lite stänk av Bob Dylan blir det också, inte minst i den medryckande versionen av Allt är idioternas fel som framförs med stor energi till det sångaren själv genrebestämmer som "karnevaliskt uppsluppen blues".
Udden riktas mot samhällets alla fördummande inslag, medan publiken påminns om vikten att behålla sin solidaritet såväl mot sig själv som mot andra. I Hymn sjunger Dan Berglund lågmält lyriskt om gräs och rallarrosor, för att strax byta tempo i balladen om Frasse Swahn där hans antihjälte gör en pudel och bakfull och förgrämd ber alla om förlåtelse.
Han polemiserar kaxigt med Nietsche i den vackra visan Såna som vi, skriven till en närstående på 50-årsdagen. Som så många av visorna på repertoaren är detta en atmosfärrik sång som för oss tillbaka till kvarteren kring Pustervik och Rosenlundskanalen, "på väg från syltan Solrosen till ingenstans" i början av 1970-talet, med bitterljuvt självupplevda textrader.
Sven Wollter kommer upp på scenen, bidrar med anekdoter, karisma och sjunger uppsluppet med i låtar som Anderssons kärring och Johan och Johanna, ackompanjerad av Bernt Andersson på dragspel.
Berglunds virtuosa texter rymmer oväntade rim och vändningar och han lyckas fint även med den melankoliska moderna folkvisan Utan skuggor, sitt projekt att skriva en låt "utan otrevligheter" med inspirerat pianospel av Harald Svensson.
Som bäst blir ändå Dan Berglund när han använder all sin språkliga och musikaliska begåvning till att berätta historier ur hjärtat, som den om sin gamle kollega Bullen Johansson som får delirium efter en hård helg på krogen och skjutsas hem till det grå hyreshuset på Hisingen av fyra empatiska – men trötta och ischias-krokiga – kollegor.
