Postat den 13 mars 2010
RIGMOR GUSTAFSSON
och radio.string.quartet.vienna
• Scen: Sundstaaulan, Karlstad
• Publik: 480
Plus: Det som är bra på skiva blir faktiskt ännu bättre från scenen.
Minus: Varför var det inte slagsmål om de återstående 55 biljetterna?
- 2010-03-13 13:21
- BJÖRN STEFANSON/ foto: peter bäcker
- nojet@vf.se
En sångerska som letat efter nya utmaningar. En stråkkvartett som funnit den klassiska repertoaren alltför begränsad. En publik sugen på någonting som inte låter som allting annat.
Tre faktorer som bidrog till att fredagskvällens konsert – tillika premiär på en längre turné – blev en musikalisk triumf.
Tänka sig att få höra en jazzsångerska inleda en konsert med Makin’ Whoopee, ackompanjerad av fyra stråkar. Och att samma konstellation dessutom törs dämpa den dramatik som finns på deras gemensamma skiva, ytterligare ett snäpp och få en publik att hålla andan.
Åtminstone känns det så i andra aktens höjdpunkt, den sublima tolkningen av Burt Bacharachs I just don’t know what with myself, som inledningsvis gör oss tårögda och som sedan gör oss nästan paralyserade i sin enastående skönhet.
I mina öron sker det en aning på bekostnad av den dramatik som finns i albumversionen, men här finns alltså andra inneboende känslor som mer än väl kompenserar. Ja, till slut är man övertygad om att sången tillkom för att en gång för alla framföras så här.
Radio.string.quartet.vienna är dessutom förnämligt mikrofonförstärkt, vilket väl är ett helgerån i klassiska sammanhang men som här förvandlar kvartettens sound till ett sorts lättmetallica, dock utan några som helst planer på att ta över tillställningen från huvudpersonen.
I stället stryker de varsamt och elegant under de behov som Rigmor har som sångerska. Jag vidhåller att jag aldrig hört henne sjunga bättre och att standardlåtarna dessutom matchas av lika starka originalkompositioner.
Dessutom kan man, precis som vid en riktigt bra jazzkonsert inom de mer normala ramarna, konstatera att det svänger rent häpnadsväckande vid de tillfällen när alltihop inte är så överväldigande att till och med den gamla Sundstaaulan känns som den vackraste av konsertlokaler.
Jag kan inte tänka mig annat än att resten av världen är redo för detta.
